När man är bipolär som jag är, har man ju allt som oftast följd sjukdomar, i mitt fall lider jag av panikångest.

När man talar med andra som lider av någon form av psykiskohälsa talar vi gärna om två sorters ångest, nämligen ångest (och då inte den där löjliga måndags ångesten) och fulångest.

Vanlig ångest är tex att man oroar sig och får ångest inför vissa situationer till gränsen av absurdum som tex pengar, att man ska kissa på sig, har ont i nacken osv.

Fulångest däremot är en kategori ångest som kommer lite mer pang-bom och vill att du ska dö. Fulångesten intalar dig osanna saker om dig själv.

Bild lånad från DoToday

I mitt fall yttrar sig ångesten tex när vi står i kön på matbutiken, jag börjar känna mig trängd pga folk i kön, trasslar det för någon kund i kassan före oss kan jag få för mig att jag inte har några pengar på mitt konto och att jag ska stå där som ett fån och inte betala. Jag kan alltså inte gå och handla själv utan maken är alltid med. Denna grej är för många något de kan ta för givet att de kan göra så är alltså inte mitt fall. En annan grej som väldigt många tar som givet är att åka buss. Jag har tränat på att åka buss själv och då endast med hörlurar och hög musik om jag är ensam. Har jag barnvagnen med mig kan jag alltid prata med Pyret när obehagskänslorna kommer krypande. Och i allra värsta fall får jag kliva av även om jag inte kommit till min hållplats. Så ja, min ångest gör att jag inte fungerar som odiagnoserade  personer. Den hämnar mig i mitt vardagsliv eftersom blir det för mycket människor runt mig eller någon hemsk tanke dyker upp, blir benen till cement, magen knyter sig, jag börjar svettas och det kryper i hårbotten på mig, jag får svårt att andas, en tung tryckande känsla sprider sig över bröstkorgen och mina händer börjar darra. Men eftersom jag är en produkt av det samhälle vi lever i där det är skambelagt att må psykiskt dåligt, kommer du aldrig att se alla de där tecknen jag just radade upp, möjligtvis att du lägger märke till svettdropparna, de ytliga andetagen och de darrande händerna. Men jag håller j@vligt hårt på mig själv att det knappt är så att min läkare märker när jag har panikångest attacker vilket jag får typ varje gång jag träffar honom men det är en helt annan j@vla historia.

Och det här händer mer eller mindre en gång per dag om inte fler beroende på vad jag utsätter mig för. Så om man ser krasst på det är det egentligen inte bipoläriteten som är den handlingsförlamande sjukdomen utan det är följd sjukdomen; ångest som gör att jag har en funktionsnedsättning.