Bipolärakuvor.

Jag skriver sällan om bipoläritet och när jag gjort det så har det varit mer generellt om sjukdomen som sådan. Men nu tänkte jag bryta det mönstret och skriva lite mer om just min bipoläritet ser ut för jag bryter lite mot de riktlinjer som finns generellt om bipoläritet nämligen, därför var min bipolära diagnos svår att ställa till en början.

Detta är en bild ur en forskningsrapport på olika bipolära kurvor. I dagsläget har man dock bara två typer som man ställer sina diagnoser utifrån typ 1 där renodlade manier är et kännetecken och typ två där hypomani är ett kännetecken. Jag tillhör den sistnämnda typen. Men för att vara komplicerad så blir jag aldrig glad. Visst jag kan spela glad men vad man visar utåt är inte alltid det som känns på insidan. Frågar du hur jag mår svarar jag bra eftersom det är så inrotat i människor att svara så ingen vill ju visa sig svag och berätta att de egentligen mår sk!t eller hur? Min bipolära kurva ser ut så här;

Vilket naturligtvis känns as trist men samtidigt så vet jag inget annat då detta är mitt normal tillstånd. Mediciner håller mig på en jämn gråskala och det är faktiskt okej för mig. Det är bättre att känna sig lite grå hela tiden än att pendla. För pendlar det gör livet för alla man har ju bra och dåliga dagar. Skillnaden är väl att när jag får en dålig dag sjunker jag fortare och djupare än odiagnoserade människor.

Jag kan skriva spaltmeter i ämnet men jag börjar här tillsvidare.

overandout

Följande inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Det är bra om man skriver om sin diagnos tycker jag. Ju fler som pratar öppet om det desto mindre stigmatiserande. Kram

  2. Madelein: Jag har inget emot att prata om min bipoläritet men eftersom jag själv ser det som ett normal tillstånd så är det inte jag som är ”den udda” och jag vill inte bli en sådan person som är sin diagnos för det finns ju tyvärr dem. Jag är jag take it or leave it. Men naturligtvis så håller jag med om att ju fler som talar om psykisk ohälsa på ett ohämmat sätt och framför allt utan skam, gör att det blir en öppnare dialog.

  3. Ja, det är det jag menar. Jag vägrar vara min diagnos, jag ser ju det som en tillgång men många jag möter med diagnos har ju jättesvårigheter och verkligen ÄR diagnosen.
    Ju mer vi pratar om desto mer ”normalt” blir det.🙂

  4. nyttellergammalt

     /  lördag, december 29th, 2012

    Jag tycker det är spännande (om man nu kan skriva så) att få veta mer, eftersom jag inte vet särskilt mycket om just denna diagnos! Hoppas att få läsa mer, och kanske även få reda på lite mer när vi träffas och pratas vid?! Kram!!

  5. Nettan: Då kan jag avslöja att jag redan suttit och knåpat på ett par inlägg som kommer längre fram, främst om bipoläritet och ångest.

Tack för att du skriver en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: