Visst är det provocerande…

Sitter i en diskussion på Facebook om bipoläritet som startades pga en artikel i UNT och jisses vad vissa går igång på att man vägrar se sin diagnos/sjukdom som en belastning. Eftersom jag ser den som en tillgång och har arbetat mig själv till en insikt där jag accepterat att just mitt liv är meningen att det ska se ut på det här sättet. Jag är en tillgång för min omgivning hur än mina svängar må gunga. Det handlar ju om en grundinställning som man har till livet. Har man tänkt sitta i ett hörn och tycka ”BuHu så synd det är om mig” eller ska man helt enkelt acceptera att ja, nu har jag fått en diagnos. Ordet i sig är bara en klassificering för att läkarna ska förstå mig bättre.  Det finns dem som blir så fruktansvärt frustrerade för att man inte vill vara lika som dem.

Jag är väl extremt provocerande i det avseendet då jag ser bipoläriteten som en stor tillgång. Jag har använt många av mina uppsving (efter att jag fick veta varför jag svängde så mycket) till att skriva, gjorde det innan också men då var det liksom bara en del av mig precis som det är nu, det är bara det att jag känner de tidiga tecknen och kan utnyttja tillståndet till max. Skrivandet i sig är inte bara kul och triggar min fantasi och ger mig en hobby det är även ett sätt för mig att släppa lös orolig energi som jag kan få i kroppen, jag riktar den mot ett och samma mål och visst det tar extremt mycket kraft ibland men i slutändan är det alltid värt det. Och som jag skrivit tidigare så är det egentligen inte bipoläriteten jag lider av utan följd sjukdomarna man har på grund av den. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om ångest å stresskänslighet och hur jobbigt det är men jag vägrar att gröta ned mig i sådant som egentligen bara tar energi från mig.

Bild lånad från nätet.

Jag är också medveten om att bipoläritet finns i flera olika varianter och det är för mig en självklarhet eftersom varenda en av oss på den här jorden är unika. Och vi har alla olika nivåer av acceptans och förståelse för vad som händer. Jag har skrivit en gång om hur jag upplever min bipoläritet och vilken kurva som liknar den som jag ”tillhör”. Och jag har accepterat att det är på det sättet. Men det har krävt mycket jobb, det förnekar jag icke. Det jag kan rekommendera till dem som lever med bipolär diagnos är att se det som ett ord som underlättar för läkarvården att hjälpa dig och sen tycker jag att man bör läsa The Secret om man inte gjort det. Den boken hjälpte mig extremt mycket att acceptera hur världen fungerar och jag i den.

overandout

 

 

 

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Tack för att du skriver en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: