Tankar inför 2018 och bloggen.

Jag vet att jag har slackat med bloggandet ända sedan vi fick vårt första barn vilket är snart 6 år sedan. Sedan dess har det varit mer sporadiskt och blivit mer recensions inlägg av böcker och filmer. Men jag tänker att jag ska försöka ta tillbaka bloggandet i viss mån. Men jag vågar i dagsläget inte utlova i hur stor utsträckning detta blir då jag är aktiv på så många andra socialamedier i dagsläget. Där Instagram/bookstagram är den främsta kanalen jag är aktiv på. Sen är det Wattpad och Facebook.

Men jag tänker att bloggen ska bli mer familjär igen och kanske så kan jag utnyttja den på ett annat sätt när det kommer till mitt författarskap för under 2018 är min plan att jag ska släppa minst 2 böcker och bli klar med manuset till ytterligare en ungdomsbok. Och sen är det ju Wattpad där jag släpper mina engelska texter helt gratis för läsning.

Men nog om mitt skrivande. Det jag tänkte med detta inlägg var att försöka peppa mig själv till att börja blogga igen och jag har ju några trogna prenumeranter och jag hoppas att dessa skulle finna det intressant att läsa lite om vad som händer och sker i vårat liv.

Annonser

Pray for ST❤CKHOLM.

Pray for ST❤CKHOLM 
Villian is the topic for the #writelifeapril #writerschallenge today and my country have just suffered a terroristattack. I have no words right now so I'll use someone else's.
💔💔💔
The enemy is not Muslims or Christians or Judaism or atheism
The real enemy is extremism.
💔💔💔
"Later that night I held an atlas in my lap ran my fingers across the whole world and whispered - where does it hurt?

It answered everywhere, everywhere, everywhere." ~ Warsan Shire
Bild från min Instagram
Idag utsattes vårt land för ett terrordåd. Jag finner inga ord att beskriva hur jag känner så jag lånar någon annans.
💔💔💔
The enemy is not Muslims or Christians or Judaism or atheism
The real enemy is extremism.
💔💔💔
”Later that night I held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered – where does it hurt?

It answered

everywhere,
everywhere,
everywhere.” ~ Warsan Shire

Det här med att hinna blogga.

Sedan Pyret föddes har mitt bloggande blivit allt mer sporadiskt. Det är inte så att jag tänkt sluta blogga eller så men ibland kommer helt enkelt familjelivet i centrum. Och dessutom har det ju blivit både en Knåddz och en Pumpa sedan 2012 så att tiden inte räcker till är helt enkelt ett faktum. Det finns så många saker som går före bloggandet helt enkelt.

befunky-collage

Till att börja med mitt största intresse utöver barnen – nämligen att skriva. I dagsläget till exempel så redigeras Blossom Falls – den fjärde insikten för fullt då jag verkligen hoppas kunna publicera den innan årets slut. Jag har andra texter som väntar på att bli arbetade på och jag har fler idéer i huvudet. Och eftersom jag helst ägnar mig åt sådant som ger mig energi i vardagen så skriver jag så fort jag får chansen. Dessutom vill jag ju läsa alla de där böckerna som ligger på hög. Så när jag inte skriver, läser jag.

Och jag försöker ju skriva recensioner på både böcker och filmer här på bloggen så inlägg kommer det ju upp men det kan ju dröja mellan dem. Det är alltså inte alls samma flöde som det var när jag började blogga för snart 10 år sedan. Dessutom känns det ibland som att bloggsfären liksom peakade där runt 2010 och nu är på utdöende eller det kanske bara är jag men det finns andra socialamedier som är aktivare som tex Instagram där jag har blivit en aktiv användare.

Så egentligen lovar jag inte att jag ska bli bättre på att blogga. Men jag tänker att jag kanske ska förklara varför jag ibland tenderar att inte blogga så frekvent. Det handlar helt enkelt om tid. Dessutom känns det som att jag kanske ska nischa min blogg ytterligare, eller tja det är bara en tanke jag egentligen har lekt med. Jag gillar att det finns olika inlägg i arkivet allt från boktips till recept och ibland semesterminnen.

Ni som fortfarande följer min blogg vad är det ni helst av allt vill läsa? Är det familjelivet, föräldraskapet eller recensioner? Sen så blir man ju faktiskt mer peppad att fortsätta blogga om det trillar in lite kommentarer.

1

Tänk om jag fått hjälp…

Ofta i mitt författarskap så försvåras mitt skrivande på grund av att jag har dyslexi. Men jag låter ju inte detta hindra mig utan kämpar på mest för att bevisa för mig själv att min funktionsnedsättning inte är något som ska limitera mig. Och ibland slås jag av tanken att om jag fått mer hjälp under min skolgång i låg och mellanstadiet så kanske inte jag haft lika mycket problem med mina läs och skrivsvårigheter. Och då är det ju fantastiskt att det faktisk dykt upp special skolor  som har inriktning för att underlätta skolgång för barn och ungdomar som har just dyslexi.

Om skolan

Bild lånad från Ärrkärrsskolan.se

För det är inget man ska behöva skämmas för även om jag vet att det tyvärr finns både barn och lärare som dumförklarar sina medmänniskor på grund av denna svårighet. Jag har ju själv råkat ut för det då min mellanstadielärare trakasserade mig under mina år i en skola i Umeå.

Som du kanske märker brinner jag för att lyfta fram dyslexi och genom att jag faktiskt publicerar mina böcker vill jag visa att det inte behöver vara ett hinder för att uttrycka sin inre kreativitet. Dessutom hoppas jag ju på att jag ska vara en bra förebild för mina läsare, medmänniskor och framför allt våra egna barn.

1

Några tankar från en dyslektisk författare.

Efter några heta diskussioner om dyslexi i en grupp  på Facebook för oss som är författare outgivna eller ej. Så vill jag dela mina tankar om ämnet.
Jag läser först och främst för historiens skull om den är tilltalande för mig som läsare och inte det grammatiska, för helt ärligt har jag överseende med sådant då det inte stör mig. Jag läser inte böcker för att leta fel. Sen kan jag ha åsikter om olika böcker utifrån storyn och hurvida den håller eller är lämplig men det handlar aldrig om ett kommatecken eller en punkt är på fel plats egentligen. Alla läser vi i olika tempon och vissa vill ha en punkt osv på ett annat ställe.

Bild lånad från nätet.

Helt ärligt blir jag sårad av människor som hela tiden ska ”rätta” andra människor för deras grammatik. Vi har inte alla samma förutsättningar. Vi med dyslexi kämpar dagligen med vår funktionsnedsättning. Och som dyslektisk författare är det en större bedrift att våga ge ut sina texter. Så mitt tips är läs på om vad den här funktionsnedsättningen innebär innan du börjar hacka på någons språk.

Med detta sagt så tänker jag faktiskt be de som väljer att läsa mina böcker om förståelse för att det kanske inte alltid är som du vill ha det, sett ur en grammatisk ståndpunkt. För är du endast ute efter att leta fel så ska du inte läsa mina böcker, för de är skrivna utifrån att själva historien är det som är väsentligt.

1

Är bloggandet utdöende?

Jag har funderat på det här väldigt länge faktiskt. Jag vet att jag inte har varit super aktiv med mitt eget bloggande sedan vi fick barn för tre år sedan eftersom livet fylls med så mycket annat när man har en familj. Vi har dessutom inte bara ett barn numera utan två och det tredje på väg. Jag har jobbat på mitt vardagskneg och jag har skrivit böcker. Helt enkelt är livet fyllt med en massa andra saker som tar tid och som jag faktiskt hellre fokuserar min tid på, men ändå vill jag ju inte släppa bloggandet helt och hållet. För jag tycker fortfarande att det är roligt att föra någon sorts dokumentation av mitt/ vårt liv så som jag gör i på bloggen.

Detta betyder ju att jag inte heller läser lika många bloggar som jag brukade göra och jag kommenterar inte heller lika flitigt som jag borde. Med detta sagt så har jag ju märkt att ju färre inlägg jag skriver ju färre kommentarer får jag ju själv på min blogg vilket är helt naturligt men lite trist. Och sedan jag slutade med Kommentarstoppen inläggen så har det minskat ytterligare.

Hur som helst har jag märkt att även media slutat uppmärksamma bloggare på samma sätt som de gjorde för ett par år sedan. Och jag undrar om bloggandet är på utdöende? Jag kommer ju att fortsätta att skriva mina recensioner och lite inlägg men tyvärr kommer det nog att vara i den utsträckningen som det är i dagsläget, alltså mer sporadiskt. Jag hoppas dock att ni som prenumererar på min blogg även i fortsättningen kommer att göra det.

Sen har jag ju en fråga till er, vilka inlägg är det som tilltalar er till att följa just min blogg? För om ni lämnar en liten kommentar angående det så tänker jag att jag kan lägga lite mer krut på just sådana inlägg i framtiden. Jag älskar ju att skriva och då inte bara böcker, men jag tänker att knäckebrödsbloggandet inte heller är allt för roligt att läsa om och det är väl därför jag avstår från att skriva om sådant. Och jag är väl egentligen ingen riktig debattör heller, för jag skriver inte ofta långa och argumenterande inlägg om dittan och dattan som jag irriterar mig på. Det låter jag personer som Lady Dahmer och co stå för.

Hur tänker ni kring bloggandets varande och icke varande?

overandout

Min hjärna just nu….

Så här ser mina tankar ut just nu!

Jag menar egentligen inte att det är något fel med att karaktären Dexter vägrar lämna mitt huvud för det är bara ett bevis på hur j@kla duktig Sarah Dessen är på att skriva. Det jag antyder är ju att om en annan författare kan få mig att hänge mina tankar till en av deras karaktärer istället för att fokusera på mitt eget skrivande så är denne verkligen skicklig.

Så ännu en gång tipsar jag dig, låt dig svepas med i Sarah Dessens bok Blunda och hoppa för du kommer verkligen att tycka om det!

Finns det någon karaktär som verkligen har bitit sig fast i dina tankar?

overandout

 

 

Hur jag ser på mitt bloggande.

Hur jag ser på mitt bloggande och varför min blogg ser ut som den gör kanske du undrar över. Min blogg kanske framstår som ett enda virrvarr och jag har ingen tydlig inriktning på det jag skriver om, det är lite filmtips, musiktips, bokrecensioner, tankar och föräldrarskap och genus, en pysselidé hit och ett fotoinlägg dit. Och tankar kring mitt författtarskap och allt annat som rör sig i mitt liv.

Enkelt sett beror detta på att jag utgår ifrån att alla människor på ett eller annat sätt har massor av olika saker och intressen i sina liv och allt ska ju kunna rymas på ett och samma ställe, nämligen ens egen hjärna. Så man kan lite skämtsamt säga att min blogg är min externa hårddisk där jag lagrar saker och ting så att jag kan hitta tillbaka till det. Och dessutom bjuder jag ju dig som läsare på en stor variation av inlägg och inläggesflöde om inget annat.

Dessutom har den här bloggen varit min plats för detta ändamål i hela fem år! Det är lite sjukt hur lång tid jag faktiskt har hållt på med detta men för det mesta har det faktiskt bara varit skojjigt även om även jag har drabbats av blogghybris och funderat på varför jag ens gör det. Men sen har jag alltid kommit tillbaka till tanken att det är bra att ha ett levande och växande arkiv av tankar och idér där man dessutom med lite tur får input av dig som läser i en kommentar eller två som gör att man får nya infallsvinklar på sina tankar och det är ju som sagt bra för den personliga utvecklingen.